HEM | OM MIG | PUBLIKATIONER | LÄNKAR | IFT | KONTAKT | FAQ
MER OM MIG
Under 2000-talet har mitt professionella liv förutom sedvanligt handlednings- och utbildningsarbete till största del upptagits av att jag medverkat i utvecklingsarbeten på olika håll inom BUP och Socialvård. Med utgångspunkt i det teambaserade IFT-arbetet har jag medverkat i utformandet av olika typer av samverkansprojekt där IFT-principerna varit viktiga styrfaktorer. Intressanta projekt har varit uppbyggandet av den Familjepedagogiska verksamheten i Köping och IFAS-projektet i Sala kommun.
Utvecklingen av polikliniska arbetsformer för att effektivt bemöta tung barnpsykiatrisk problematik har också tagit ordentlig fart. Här har IFT-modellen haft mycket att erbjuda med sin samordnade metodik för bearbetning och träning av utvecklande kommunikation mellan föräldrar och barn. Min medverkan i flera projekt inom BUP Sala och vid akutavdelningen BUP Västerås är bra exempel på detta.
Under 2010-2011) har jag medverkat som extern konsult vid BUP Blekinge (ansvarig Jens Boäng) då man där transformerat sin slutenvård (Kastanjevillan) till en intensiv familjebehandlingsenhet i dagvård och mobilt. Just nu 2011-2012 arbetar jag som extern konsult i ett länsövergripande Mellanvårdsprojekt vid BUP, Norbottens Landsting (ansvarig Lars Löfgren). Jag har också omfattande åtaganden som handledare vid Familjehuset, socialförvaltningen i Karlstad och vid flera behandlande team vid socialförvaltningen i Örebro.
Inom BUP, där köerna ökat och arbetsbelastningen varit hård, har det blivit mer och mer vanligt att man efterfrågar effektiva och genomtänka basstrategier för omhändertagande av nybesök och för snabba insatser eller bedömningar av differentierade insatser längre in i vårdkedjan. Med utgångspunkt i evidensbaserade metoders struktur har jag därför utvecklat en insatsmodell på upp till fem samtal. Denna modell har jag anlitats för att implementera vid BUP Elinsdal Borås, BUP Borlänge och BUP Örebro.
Under 2009 förberedde och genomförde Dalarnas Familjeterapiförening Svenska Familjeterapiföreningens studiedagar i Tällberg. Temat för kongressen var ”På spaning efter Familjeterapin”. Kongressdagarna blev en fantastisk kraftsamling för oss familjeterapeuter runt om i landet. Jag deltog i ledningen av detta arbete.
Ett kliniskt område som speciellt intresserar mig är hur vi ska hitta konstruktiva integreringsformer för familjeterapeutiskt arbete i familjer där det finns barn med neuropsykiatriska diagnoser. Jag är mycket inspirerad av Ross Greene på detta område.
För att lära mig mer om manualbaserad familjeterapi och också bearbeta mina egna förföreställningar om manualstyrning har jag under de två senaste åren fördjupat mig i fyra etablerade manualbaserade familjeterapeutiska metoder. Jag formulerar mig för närvarande i en artikel där jag analyserar vad som verkligen står i dessa manualer, på vilken generaliseringsnivå som instruktionerna till terapeuten ges och vad dessa manualbaserade metoder förväntar sig av terapeuten som ”levandegörare” av metoderna. Jag har fått tillfälle att grundligt revidera min fördomsfulla kunskap på området och lärt mig förstå hur manualerna med skärpa betonar terapeutens avgörande roll för ett effektivt resultat. I detta sammanhang har jag också fått fördjupa mig i den pågående debatten mellan allmänna terapeutiska faktorer i psykoterapi (Wamphold) och de metodspecifika faktorer som spetsar de olika metoderna gentemot de specifika problem som de riktar sig emot. Jag har också fått fördjupa mig i den intensiva debatt som nu sker kring de mest konstruktiva vägarna framåt för familjeterapins utveckling. Mot att fortsätta att argumentera för de allmänna faktorernas särskilda tyngd (ett perspektiv som har sviktande forskningsevidens faktiskt) står modellutveckling som beskriver och manualiserar en speciell ordning eller rutin komponerade av ett antal terapeutiska faktorer i en viss ordning. Speciellt intressant blir då debatten om hur den erfarne terapeuten upplever att följa en manual. Blir det en upplevelse av ”tvångströja” eller som en ”stödjande struktur” som han/hon kan briljera och improvisera inom för metodens effektivitet och personlig/professionell utveckling. En följddiskussion av detta blir då hur man å ena sidan hanterar terapeutens modelltrogenhet i de instruktioner som ges avseende metodens genomförande mot å andra sidan manualens användarvänliga utformning. Här finns utmaningar på flera håll. Efter dessa egenstudier är jag idag övertygad om det senare alternativet. Nästa steg blir att dra konsekvenser av detta i argumentering hur framtida familjeterapeututbildningar rimligen ska organiseras och genomföras.
Senast uppdaterad: 2012-01-03